Artigheten är över

Hej bloggen!

Igår reste vi, från soliga och varma Ungern, till kalla, kyliga Sverige.
Vi vaknade innan 7 för att vi skulle hinna göra i ordning oss och för att vi skulle vänta på tåget(som skulle ta oss till Budapest) och inte så att tåget skulle vänta på oss...
På tågstationen sa vi farväl till våran moster och kusin som skutsade oss till dit. Självklart laddade vi upp med TùròRudi, mums! Tågresan tog ca 3 timmar och under den tiden sov vi.
När vi var framme vid tågstationen vi skulle av på, fick jag och mamma(två kvinnor, eller hur man nu säger) släpa av de tre tunga koffertarna vi hade helt själva av tåget. Det var inte en enda kotte som kom fram till oss för att erbjuda sej att hjälpa!

Sen visade det säg att det bara fanns trappor upp ifrån perrongen och ingen rulltrappa, så även där fick jag och mamma slita och släpa upp kofferterna och ingen ville hjälpa. När vi väl var uppe så köpte vi lite mer TùròRudi och efter det skulle vi ta oss till bussstationen som skulle ta oss till flygplatsen. And guess what? Även där fanns det trappor ner och INGEN ville hjälpa oss med att bära ner sakerna!!!! Det var nog mer än 50 pers som gick förbi oss och INGEN jag repeterar ingen ville hjälpa oss! För ca. 2 år sedan var alla jätte hjälpsamma och snälla men nu verkar det som om artighettiden är över...
Och det värsta var att det var en kille som bara stog och stirrade pä mej och mamma när vi släpade ner den 20 kilotunga kofferten! Han bara stog och kolla på oss! Gaaah jag blir så sur ibland, va?
Jaja, senare på bussen så tänk: Busschafören hjälpte mej med att bära upp kofferten i bussen. Haha vilken gentleman... än er inte hoppet förlorat. Det finna män som kan vara snälla och hjälpsamma!
Aja... Senare på flygplanet var allt trevligt, hade laddat upp med Menots vilket motverkar lock för öronen som gör så himla ont.
Jaja, på flygplatsen väntade pappa och hemma väntade Tiffi...
Älskade Tiffi